Folkmordet på de pontiska grekerna
De pontiska grekernas svarta period i historien är under samma tid som nyturkarna startade sin marsch mot de osmanska turkarna och deras rike. Den långa historien som pontiska greker har i det som idag kallas Turkiet är mer än 3,000 år gammal. Efter att osmanerna tog över området försämrades livsvillkoren för alla kristna folkslag och under perioder var situationen oumbärlig. I början av 1900-talet började turkarna systematiskt försvaga dessa befolkningar genom att beröva de av deras rättigheter, chockhöja lokala skatter, våldsamma övertagande av företag och bostäder (framför allt i landsbygden) men också med psykologisk terror genom nattliga räder där män bortfördes och kvinnor våldtogs.

Från 1915 fram till 1922 skedde ett folkmord som kan jämföras med den systematiska utrotningen av judarna i Europa under andra världskriget. Folkmordet som genomfördes i Osmanska Riket av turkarna drabbade alla kristna minoriteter, så som de pontiska grekern och grekerna från Smyrni (dagens Izmir) och Konstantinopel (dagens Istanbul) men också Anatoliens armenier, assyrier, syrianer och kaldéer. Den totala siffran av mördade barn, kvinnor och män är inte fastställd men historiker runt om i världen pratar om allt från 1,250,000 människorliv till 3,500,000!

Slutet på 3000 års närvaro i Svarta Havet. I och med de turkiska bataljonernas revolt i Makedonien i juli 1908, trädde en ny dynamisk kraft fram in på den politiska arenan, ungturkarna. Deras ledare var Mustafa Kemal, som i ungturkarnas konspiratoriska kretsar var känd under täcknamnet ”Grå Vargen”. Deras parti ”Enighet och framsteg” gick framåt och påskyndade utbytet av (april 1909) den av folket hatade sultanen Abdul Hamid och landet styrdes med den grundläggande politiken att minska det ekonomiska beroendet av västmakterna, men viktigast var minoriteternas assimilation och skapandet av en nationell stat. Därför lanserade de slagordet ”Turkiet för turkarna”, bortseende från närvaron av greker, armenier, kurder och assyrier (syrianer och kaldéer), som enligt turkarnas bedömning var betydelselösa minoriteter.

Från 1908 till 1920 miste det Osmanska riket den största delen av sina europeiska, asiatiska och afrikanska områden. I Europa förlorade man 1908 Bosnien och Hercegovina samt ledarskapet över Bulgarien, 1913 över Albanien och Kreta och 1920 östra Trakien. Från 1910 befann sig de arabiska länderna i pågående uppror vilket 1918 ledde till skapandet av franska protektorat i Syrien och Libanon respektive engelska i Jordanien och Palestina. 1911 ockuperade Italien Cyrenaica i Libyen och annekterade Tolvöarna i Grekland året därpå. Fredsfördraget i Sèvre 1920 bekräftade upplösningen av det Osmanska riket med styckningen av Mindre Asien mellan fransmän, italienare och greker.

Men det grundläggande problemet med minoriteterna förblev olöst, det fanns fortfarande stora minoriteter av greker i Mindre Asien och i Pontos samt andra kristna folkslag. I början av 1914 ”uttalade” den tyske militärattachén i Konstantinopel åsikten att de grekiska befolkningarna i Mindre Asien inte skulle vara pålitliga i fall av militär inblandning i Turkiet av västmakterna och att de därför borde förflyttas åtminstone 200km till de inre delarna Anatolien. Samma metoder som turkarna redan tidigare under tysk rådgivning hade använt mot armenierna 1895-96 och 1905-07 och som då ledde till 400,000 offer, sattes nu i verket mot grekerna. Utbrottet av första världskriget och Greklands deltagande däri tillät Turkiet att lämna ursäkterna därhän och gå in för en öppen massutplåning av grekerna.

De vanligaste taktikerna som turkarna använde var antingen att mobilisera Mindre Asiens greker och skicka dem till den makedoniska fronten för att strida mot den grekiska armén, eller att avskeda och fängsla greker som innehade poster i den officiella förvaltningen samt genom att vidta tunga ekonomiska åtgärder i form av speciella avgifter för att undergräva grekernas ekonomiska välstånd. Det värsta av allt var massförflyttningen av den manliga befolkningen till arbetsbataljonerna i Anatolien, där de först utsattes för tortyr med långa, flerdagarsmarscher i oframkomliga områden så att de skulle dö av vedermödor innan de kom fram till destinationen. Men för dem som slutligen nådde fram till arbetsbataljonerna blev inte livet bättre. Tolv timmars arbete i stenbrott, dålig och otillräcklig mat och miserabla inkvarteringar bildade inramningen.

Orden räcker inte till för att beskriva skräcken och dramat. Christos Nerantzis berättar att under de pontiska Poulantzakli-bornas marsch till arbetsbataljonerna föll en mamma dödstrött ner och de eskorterande vakterna ville lämna henne där att dö. En 15-årig pojke sprang fram. ”Jag ska bära henne”, sa han. ”Det är min mamma.” Men bördan blev för tung för den utmattade pojken. Han faller också ner. Eskorten piskar honom. Han gråter. De tvingar honom att släpa mamman 100 meter utanför vägen och lämna henne att dö. Sedan drog de honom tillbaka till ledet. På kvällen försvann pojken. Gick han tillbaka till sin mamma? Dog de tillsammans? Åt vargarna upp dem? Ingen vet… Sådana historier finns det tusentals av.

Motståndsrörelsen, det sista försvaret. Efter den allmänna mobiliseringen som Turkiet kungjorde den 21 juli 1914 som bundsförvant till Tyskland inför första världskriget, blev också de pontiska grekerna inkallade men inte för att skickas till krigets fronter. Inkallade män mellan 20 till 45 år avlägsnades med våld från sina hem, avväpnades som misstänkta efter den ryssturkiska frontens kollaps och bemöttes fientligt av de turkiska officerarna och skickades till arbetsbataljonerna. Också de som inte var i vapenför ålder undgick inte den sistnämnda behandlingen, särskilt efter ryssarnas ockupation av Trapezunda den 5 april 1916. Risken för att råka riktigt illa ut fick ofta rika greker att köpa sig fria för en special avgift (20 guldmynt) medan de fattigare gömde sig i bergen. Till de sistnämnda adderades också många desertörer från den turkiska armen på grund av dess hårda förhållanden. Så skapades de första motståndsgrupperna, som antingen agerade ensamma eller i samverkan. Motståndsrörelsen begränsades huvudsakligen till västra Pontos, i området kring Amissos och Bafra. Om cirka 50,000 av Amassias 183,000 greker överlevde, så var det tack vare motståndsmännens försvar av befolkningen.

Från 1915 hade Vasilagas (Vasilis Anthopoulos) med sin grupp börjat sin kamp mot turkarna och blev Amissos turkarnas skräck och fasa. Pantel Agas (Pantelis Anastasiadis) från Amisos och hans män lyckades stå emot i flera dagar den tusenmannade turkiska armén i striden vid Agiostepe den 16 november 1917. Den viktigaste striden utkämpade denna grupp i Nebievtag (i slutet på 1917) utanför Bafra, då de mötte ett toppbeväpnat turkiskt regemente. När deras ammunition var slut föredrog de att döda sig själva framför att ge sig. Kotsa-Anastas (Anastasios Papadopoulos) dödade hösten 1921 700 turkiska soldater i strid mot den turkiske generalen Liva Pasha vid berget Topsam.

I slutet av 1921 blev byn Dazli till en fruktansvärd teaterscen under en kollision mellan motståndsrörelsen och generalen Kemal Kevit, vid vilken motståndsmännen decimerades med hjälp av Istoul Aga. I östra Pontos tvingade Santas orubbliga motståndsmän turkarna att ge området en informell självständighet. I slaget vid Kopalanton den 25 januari 1918 förlorade turkarna slaget och i och med det resultatet lät de bli att störa lokalbefolkningen förrän 1921. Då bestämde Kemal att ödelägga området med en månghövdad armé. Motståndets befälhavare, Euklidis Kourtidis lyckades då endast rädda kvinnor och barn. Eustathios Theodoridis grupper spelade också viktiga roller samt de grupper som styrdes av Iordanis Tsarouchonetas, Ioannis Kiachidis, den unge prästen Panagiotis Makridis och Dimosthenis Eufremidis. Simikli i Kerasunta blev ett nytt Mesolongi när kvinnorna och flickorna i området förföljdes av turkarna och föredrog att dränka sig i floden framför att våldtas och mördas.

Enligt grekiska beräkningar var den pontiska motståndsrörelsen 7,000 man stark. Deras levnadsförhållanden var miserabla. Kojor byggda av grenar eller en grotta var deras vanligaste logi. De hårda väderförhållandena och särskilt snön på vintern hindrade deras proviantering från de omkringliggande byarna. Med sin primitiva beväpning, (knivar, hackor och enkla gevär) försökte de försvara kvinnor och barn mot turkarnas attacker. Om de vann någon drabbning tog de vapnen från turkarna. Senare började ryssarna hjälpa dem med vapen. De pontiska motståndsmännens misslyckande kan tillskrivas frånvaron av en enhetlig ledning och organisation, brist på lämplig beväpning och proviant, svårighet att förflytta sig eftersom de nästan alltid åtföljdes av försvarslösa kvinnor och barn samt den grekiska statens ointresse att hjälpa trots kyrkornas försök till påverkan. Om den grekiska staten hade lyssnat på respektive råd om hjälp till motståndsrörelsen i Pontos som en distraherande kraft mot Kemal, skulle Mindre Asiens öde idag varit annorlunda.

Ett organiserat folkmord. Den 19 maj 1919 steg Mustafa Kemal i land i Samsunda med uppdrag att ta kommandot över två militärstyrkor i Anatolien. Från den dagen stegrades turkarnas folkmordsbeteende mot de pontiska grekerna, som redan hade påbörjats åren innan och nådde snart sin kulm. De pontiska offren för ungturkarnas och kemalismens satanistiska mål slaktades för ett homogent turkiskt Mindre Asien fritt från minoriteter. Homogeniteten blev som en ”trojansk häst” som Tyskland, allierat med det Osmanska riket, satsade för att vinna ekonomiska, politiska och militära fördelar i Mindre Asien och närliggande länder och därför inte tvekade att offra Anatoliens kristna folk.

Med stöd och ledning av den tyske översten Liman von Sanders startade Turkiet mobiliseringen av de kristna till arbetsbataljoner som i verkligheten var dödsläger. Varken det grekiska utrikesministeriet eller de tyska konsulernas turkvänliga dokument vågade dölja brotten som deras allierade i dess konsulära periferi begick. Enligt vittnesmålet 1916 från den tyske konsuln Kuckhoff i Amissos verkar det som om hela den grekiska befolkningen i Sinopi och strandområdena vid Kastamoni hade deporterats. Kemalisterna använde ryssarnas ockupation av Trapezunda och de grekiska motståndsgruppernas uppkomst som ursäkt för att allt grekiskt som var kvar skulle försvinna. Nyfödda till åldringar tvångsförflyttades svältande från plats till plats. Enligt en rapport från det grekiska Utrikesministeriet i februari 1917 dukade en fjärdedel av den förflyttade befolkningen under. Mitropoliten Polykarpos i Nea Kessaria underrättade patriarkens rådgivare i sin brådskande rapport den 12 november 1918 om sitt folks eländiga tillstånd. Som om det inte räckte med så mycket lidande, lades än en gång det mest skrämmande av allt till… islamiseringen av de kristna. Den grekiska befolkningens degradering utnyttjades ofta av turkarna. Topal Osmán, borgmästare i Kerasunda, jämnade exempelvis allt till marken. Knappt 4,000 av stadens 14,000 greker lyckades överleva.

Tséter, som huvudsakligen härstammade från laglösa kretsar, placerades efter maj 1919 under Mustafa Kemals ledning in i det turkiska gendarmeriet och fortsatte att utföra mängder av fruktansvärda grymheter med tyngdpunkten inriktad på grekerna. Till och med Kemal Nuzget, legal rådgivare till Konstantinopels militärhögkvarter och ordförande i undersökningskommittén under sultanen Ferit Pachas regering, fördömde intensivt Kemals metoder och anförde att tusentals greker brändes levande i kyrkor, kvinnor våldtogs, byar och städer plundrades och att närmare 90 % av grekerna i Bafra hade utplånats. Europeiska och amerikanska humanitära organisationer och konsulära auktoriteter bekräftade anklagelserna. I tidningen Telegraphs nummer 17 maj, 1922 vittnar en ukrainsk diplomat som passerade Samsunda på väg till Ankara och beskriver skrämmande scenarier som utspelades i och omkring staden, våldsamheter, kvinnors och barns lik som låg längs vägen av vilka många visade tecken på våld. Fram till tvångsutbytet mötte allt som allt över 350,000 pontiska greker en beklagansvärd död av ungturkarna i städer och byar, i raviner och berg, i förvisningen och i fängelserna. Turkiets brott är internationellt och varaktigt. Det startade med armenierna, fortsatte med grekerna och assyrierna och fortsätter än idag på ockuperade territorier på Cypern och i Kurdistan.